fiafia90

Hej alla!

Nu har jag tagit mig ur ensamhetskoman som uppstod när Anne och Sara reste vidare till sina fortsatta destinationer och tänkte därför ge mig på lite uppdatering här.
De sista dagarna jag, Anne och Sara hade tillsammans spenderade vi i Kuta boendes på Suka Beach Inn. I Kuta hade vi spontanutgångar på AlleyCats, Skygarden och Bounty, plus att vi en dag körde lite scooter till Uluwattu och tillbaka.

Men vad har jag hittat på sen dem åkte då?
Jo, samma dag dem åkte (tisdag 28/10) begav jag mig till hostellet Bedbunkers 2. Ett billigt boende ganska centralt i Kuta.
Dagen spenderade jag genom att prata i telefon/Viber med massa efterlängtade vänner, samt lite skype på kvällen.
Och sen precis innan jag skulle gå och lägga mig laddade jag med lite chips till kvällsmat och kände hur något rörde sig på min rygg. GAAAAAH, en äckelpäckel-kackerlacka stor som ett hus (eller en tumme) attackerade mig. #diecockroachdie
Jag överlevde tack gode gud och gick sedan och la mig.

Onsdag 29/10:
Min tisdag på egen hand hade fått mig att tänka lite. Vad ville jag få ut av mina sista dagar i Indonesien innan jag beger mig vidare till Thailand? Vill jag sitta och ”mögla” i Kuta eller vill jag faktiskt hitta på lite äventyr. Svaret blev äventyr och med det sagt bokade jag en flygbiljett till Yogyakarta, för idag (30/10). Yogyakarta är en stad på ön Java västerut från Bali. Min plan var att besöka ett tempel – Borobudur, och sedan se vad Java mer kunde bjuda på.
Resterande tid av dagen spenderade jag med en lång brunch och var sedan påväg inte till centrum för att känna på stadspulsen när jag… stöter på Paulina och Ninni. Två norska tjejer som Anne och Sara var på surfcamp med som jag lyckats stöta tillsammans med Sara och Anne under vår tid vi rest tillsammans. (Vad är oddsen?)
Jag visade dem till det boendet där jag, Sara och Anne bott på – Suka Beach Inn, och vi bestämde sedan att vi skulle äta middag ihop. Så kvällen spenderades med Ninni och Paulina först genom att äta middag och sedan en drink på The AlleyCats innan jag var tvungen att bege mig tillbaka, hade ju ett tidigt flyg att ta.

Idag 30/10:
I morse ringde kl. 4.00 (lokal tid Bali). Kan säga att jag var mäkta trött när jag checkade ut 4.30 för att ta min taxi till flygplatsen. Väl framme på flygplatsen upptäcker jag att de verkar inte som att mitt flyg går? Har jag kollat fel på tiden?
Får sedan berättat för mig att jag blivit släppt vid den internationella flygplats ingången och att jag måste gå en bit för att komma till inrikesflygen. Sagt och gjort går jag där, samtidigt som jag kollar på min biljett…
VAFAN, jag har bokat flyg för den 30/11 inte den 30/10……… GaaaaaH! Blir ju lite lätt galen på mig själv ibland. Tur att man är ute i god tid. Flyget skulle gå 7.50 och jag var på flygplatsen 4.50. En lätt panik rusade i huvudet och jag försöker fråga mig fram till någon som kan hjälpa mig. Tur som det är så har kontoret öppet 24/7 för biljettbokning och för en mindre summa pengar kan jag boka om biljetten till dagens datum. Sagt och gjort, så ingen större skada skedd. Men jag måste säga att Indonesierna är duktiga på att smuggla in extra-avgifter. Inte nog med att jag var tvungen att betala för att jag varit korkad och bokat fel datum men när jag ska gå igenom säkerhetskontrollen måste jag betala ytterligare pengar bara för att få gå igenom. Detta har inte nämnts någonstans? Nåväl, nu vet jag det.
Dagen därefter spenderades med att prata lite med pappa och syster på telefon, lite frukost på flygplatsen, jag har anlänt till mitt hotel, Hotel Seno, vandrat lite i området (och insett att jag är den enda västerlänningen inom radien av 1 km i alla fall), köpt smoothie och lite lätt lunch för under 5 kr (här är braaaa mycket billigare än Bali – hittills) och nu är jag i färd för att upptäcka mer av området.

Och ja just det, jag har bokat in att kolla på tempel imorgon i soluppgången. Jag och solen alltså, det är något magiskt med den. Hoppas templena är lika fina som jag fått höra.

Tack för mig för denna gång!
Puss & Kram på er <3

Hej alla!

Här sitter jag på terrassen till Suka Beach Inn och har precis kramat av Anne och Sara, min trogna restrio sen de senaste veckorna i Indonesien. Wow jag kommer sakna er tjejer, ni har gett mig mycket!

Nu är det dags att upptäcka Indonesien på egen hand de kommande 18 dagarna sedan sticker jag till Thailand för att möta upp pappa. Som jag längtar, men tills dess ska jag försöka vara här och nu.

De senaste dagarna har varit väldigt spontana och roliga.
Känner mig lite tom nu, men det kommer bli bra.

Nu ska jag leta reda på ett hostel där jag kan bo för inatt.
(Orkar inte mer uppdatering än så)

Puss & hej

Godmorgon alla glada!
Nu sitter jag på min, Saras och Annes balkong i Kuta och upplever staden i dess uppvaknande. Vi hittade ett bra centralt hotell där vi alla tre kunde dela rum – perfekt tänkte vi! Vi anlände till Kuta igår eftermiddag runt fem efter att ha tillbringat en vecka på Gili Trawangan, det är det äventyret jag ska dela med er nu, det blir den kortfattade versionen för så himlans bra minne har jag visst inte:

Dag 2 – 18/10 (Gili T): Dag 2 på Gili T fortsatte med att jag och Anne tog en promenad kring ön. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och jag kände att jag fick lära känna denna fina människa lite bättre. Vårt samtal hjälpte mig att få en del insikter om livet och vad det handlar om. Tack Anne för det!

Vi avslutade våran promenad i tanken att vi båda ville ha Open Water Dykcertifikat så vi började kolla runt som galningar efter bästa ställe med boende och dykning. Efter vi har kollat in många ställen finner vi det, Aquaddiction är platsen vi ska dyka på. Då vi dock hade en natt kvar på Gili Packpackers och kände att vi även borde rådfråga med Sara hur hon ville fortsätta sin resa preliminärbokade vi boende och kurs. När vi pratat med Sara och fått ett OK på att hon ville följa med oss dit gick vi tillbaka och kunde samma kväll påbörja ett pooldyk som en inledning av kursen, vår instruktör var Rob. En ganska lång och stor kille med mycket humor.
Jag beskrev min vattenrädsla för honom och för vår assisterande instruktör Dave och båda undrade då varför jag ville dyka. Ja varför ville jag dyka? Jag ville helt enkelt komma över min rädsla.

När dyket var över fick vi med oss en stor bok med litteratur och dagen efter skulle vi få ge oss ut på vårt första dyk i havet med Aquaddiciton. Vi var dock inte så duktiga på att plugga första kvällen, i alla fall inte jag, utan vi tog oss till öns nattmarknad som är ett ställe där dem säljer massvis med mat, frukt och godsaker.

Dag 3 – 19/10 (Gili T): Det blev en tidig morgon för mig och Anne då vi ska till Aquaddiction och plugga och dyka för att få vårt dykcertifikat för Open Water. Vårt första dyk i havet blev vid Halik, en plats belägen söder om Gili T. Det var jag, Anne, Dave (assisterande instruktör) och Rob (instruktör) som dök tillsammans i en grupp. Känslan innan dyket var mycket pirr, min största rädsla var hajar (dock har jag fått höra att hajar är något man verkligen vill se?) Under dyket höll jag mig nära Rob, typ höll hans hand mycket. På grund av min rädsla kunde jag tyvärr inte ta in så mycket av intrycken. Och som att det inte var illa nog blev jag jagad av en ganska stor Triggerfish när Dave, Rob och Anne befinner sig framför mig i vattnet. Paniken var ett faktum. Men det gick bra och Rob kunde skrämma bort den till slut.

Vi fick samma kväll veta att vi skulle byta instruktör för att Rob var tvungen att åka bort, vår nya instruktör var Dan.

Dag 4 – 20/10 (Gili T): Jag och Anne träffade vår nya instruktör Dan, till en början verkade han lite reserverad men snabbt bryter vi isen och jag gillar honom. Han är väldigt duktig på det han gör och är en väldig pedagogisk lärare. Vi började dagen med att kolla på en film om alla moment om dykning som vi behöver veta sedan fortsatte vi med ett 3-4 timmar långt pooldyk och gick igenom alla tänkbara tester. Bland annat fick vi känna hur det kändes när luften tar slut i ens tank och att hitta neutral bounancy (flytförmåga i vattnet). Spännande och läskigt, men jag började gilla dykningen mera.

Dag 5 – 21/10 (Gili T): Denna dagen skulle vi göra 2 dyk i havet och göra många av det tester vi fått prova i poolen ute i havet. En stor tröskel för mig att kliva över. Men något vi fått lära oss om dykning är att håll dig lugn och håll aldrig andan, vilket är ett uttryck jag alltid kommer att ha med mig. Vårt första stopp var Sharkpoint, jag var inte överlycklig över namnet/platsen, men som tur var såg vi inga hajar. Tur enligt mig då. Och vi klarade alla våra övningar galant. Jag kände för första gången att jag kunde njuta av dykningen och faktiskt ta in det intryck jag fick. Wow vad undervattensvärlden är fantastisk!

Vårt andra stopp är Meno Wall som är som en lång vägg fylld med rev och undervattensliv. Där såg vi en Vitprickig bebis Manta (en slags ofarlig rocka), jag säger bara Wow! Under dyken såg jag också rockor, en barracuda, sköldpaddor, bläckfiskar, Nemo-fiskar och alla tänkbara varelser.

Dykningen började kännas mer som en upptäcktsresa än något läskigt.

Och som ett extra plus i kanten klarade vi vårt teoretiska prov på kvällen. Det firade jag genom att umgås lite med Sara och kolla solnedgången och sedan gick vi till nattmarknaden och åt den bästa chokladpannkakan jag någonsin ätit.

Dag 6 (Gili T) – Dagen då vi skulle göra vårt sista dyk och vårt sista test. Det var dags att visa att vi kunde ta av masken under vattnet och sätta tillbaka den igen. Det kände något pirrigt innan det var min tur att visa Dan att jag kunde. Under testets gång glömde jag bort vad jag skulle göra och började vattenfylla masken, kom på mig själv och tog av mig masken, dock hade jag redan lyckats andas in massa saltvatten. Det enda jag tänkte var ”fortsätt andas och håll dig lugn”. Jag tog mig igenom testet galant, hostade ut allt saltvatten och kunde sedan njuta av vårt sista dyk under kursens gång. Dave hade med sig en kamera så vi kunde få lite fina undervattensbilder och några bilder tillsammans med sköldpaddor. Wiiiie!

När vi kom upp till båten berättade Dan att vi klarat oss galant och att vi nu klarat av kursen. Jag var så glad! Dock när vi kom iland upplevde jag en hemsk yrsel och blev genast lite orolig för vad det kunder vara. Jag mådde inte alls bra, men alla var så snälla och omtänksamma och såg till att jag mådde bättre. Efter att ha pratat med Annelie och Madelene, två svensk sjuksköterskor som jobbar på Aquaddiction, kom vi fram till att det nog var en blandning av solsting och att jag börjat äta vegetariskt. Kvällen blev dock lugn. Min hemlängtan var stor och jag insåg att det gått 6 veckor sedan jag lämnade Sverige. (Thina varnade mig för att hemlängtan blir stor efter en månad.)

Jag kände dock ett lugn då jag och pappa bokade vår resa till Thailand tillsammans, den 16/11 ses vi i Krabi – det ska bli underbart!

Dag 7 (Gili T) – När dyk-kursen var över försvann allt som hette rutiner igen och jag hade lite mer tid att hänga med Sara. Vi tog oss till stranden och chillade med Ge. Efter en stund frågar Ge vad jag läser, tar boken kollar på den och slänger den åt sidan och tar mig hand. Han och Sara leder mig fram till en kille som håller på med skärmflygning efter båt. Han sa ”Jag har hört att vi ska vända på dina mungipor” – typ ”Nu ska du få flyga för att bli lite glad”. Sara och Ge hade tyckt synd om mig för att jag haft så mycket hemlängtan att dem slängde upp mig i luften för att få mig lite glad. Tack finaste ni, jag blev jätteöverraskad och jätteglad. Dock skiträdd också – har insett att jag inte gillar att hänga på ytan av vattnet nu. Jag kan vara i luften och under vattnet och dyka, men vid ytan har man minst kontroll (hmm. Jag borde verkligen lära mig att surfa!)

Kvällen spenderade vi genom att titta på solnedgången och äta gott, vi tog det väldigt lugnt.

Dag 8 (Gili T) – Igår var vår sista dag på Gili T, den började med att jag och Anne kollade på soluppgången vid 5.30. Jag måste säga att varje soluppgång och solnedgång är något fantastiskt att beskåda. Vi fortsätter dagen med vårt stammisfrukostställe Kayu Café och därefter fick vi våra dykcertiferingskort av Dan. Efter det går vi sedan runt och säger hejdå till alla fina människor vi lärt känna , vi kommer ses igen! Dave, Ge, Annelie, Madelene, Leila, Katrine, Dan, Andy, Paul etc. för att bara nämna några.

Men vad har då Gili Trawangang betytt för mig i upplevelser och insikter:

Första dagen ville jag bara därifrån, andra blev bättre – jag insåg att det var hemlängtan som talade inte själva ön som jag misstrivdes på. Jag har insett att vatten och dykning är någonting fantastiskt som jag vill fortsätta att göra, jag vill göra ytterligare kurser och fundives under min resa. Tack Dan för att du var en sådan lugn och förstående instruktör trots mina många frågor.

Jag har fått bo på en ö under en vecka utan någon som helst motordriven trafik, det var en upplevelse att bara möta häst och vagn eller cykeltrafik. En ö där strömmen går emellanåt och vattnet slutar att fungera och wifi och bra internet är nästan en lyx. Sedan har jag stött på hundratals söta katter då Gili T inte har några hundar (dem är förbjudna på ön). Jag insåg då att jag vill ha katt igen. Jag har mött fantastiskt fina människor som jag hoppas och tro att jag kommer att möta igen. Det gav mig insikt i att fina människor finns på flera ställen än hemma, vilket lindrade min hemlängtan något. Och något jag lärde mig från start med resan det är att ”sharing is caring” – Kan du ge och hjälpa någon, gör det, du har alltid igen det på något sätt.

Tack Gili T för denna gången, jag är rätt säker på att jag kommer tillbaka!

Vår resa mot Kuta tog sedan fart igen. Vi fick hjälp av en kille vi mött på Gili T att hitta ett schysst centralt boende för oss alla tre. När vi installerat oss gav vi oss ut för att äta. Och vad sjutton var då oddsen på att vi skulle möta Johnny och Ellen på Poppies Lane 2, tydligen större än vi trodde för där var dem. Världen är bra begrundlig ibland.

Nu sitter jag här på balkongen i Kuta, Anne har vaknat och vi ska väcka Sara för att ge oss ner för att äta frukost och påbörja denna dagen.

Tack och hej från mig, vi hörs snart igen!

Godmorgon! Nu sitter jag här på på gården till mitt, Sara och Annes hostel Gili Backpackers på ön Gili Trawagan. Det känns som lugnet efter stormen då det var galen Beerpong-fest här igår, vad jag vet – jag deltog aldrig. Men lukten av öl och att personen som somnat i gummibåten i poolen precis går förbi avslöjar en del…

Dag 4 (Ubud): Min sista dag i Ubud spenderades med att leta hotell i värmen hela förmiddagen. Jag och Sara ville komma billigt undan eftersom vi skulle behöva åka tidigt till Gili-öarna. Så vi vandrade till ett hotell som var jättefint (men långt över budget!) med pool, frukost, balkong, AC.. Vi kom dock till sans och gick sedan till ett billigare hotell med allt förutom AC för vi insåg att vi knappt hinner nyttja något ändå eftersom vi ska lämna vid 7 på morgonen. Väl incheckade inser vi att vi hamnat på samma hotell som Anne bor på så det var lite flyt då vi tillsammans skulle åka till Gili-öarna. Och vi hade lite mer flyt då vi inser att vi kan få ett bra pris tur- och retur till Gili, 500 000 rupiah (ca 150 :-, dock har jag insett väl framme på Gili att det är billigare att vänta), på hotellet.
Sedan fixade vi boendet för Gili-vistelsen i förväg då hemsidan avslöjar att mycket är fullbokat. Resten av dagen spenderas i poolen och sedan tillsammans med Ellen och Johnny på Sisha XL för att säga hejdå för denna gång – vi ses igen! När jag och Sara sedan kommer tillbaka till hotellet möts vi av den hemska synen av 3 kackerlackor på vår toa – Mamma kackerlacka och hennes 2 bebisar. Vi blir så rädda att vi gå ner till receptionen och ber om hjälp att ta bort dem. Killen som kommer tar dem i kroppen och slänger ut dem – BLÄÄÄÄÄ, men modigt! (uscha för dessa hemska varelser) Vi överlevde dock natten kackerlacksfri efter detta vad vi vet om…

Dag 1 (Gili T): Igår vaknade jag tidigt på rummet i Ubud, redan vid 5 på morgonen. Alarmet var ställt vid 6. Det var dagen jag, Anne och Sara skulle ta oss till Gili T. Bussen till hamnen skulle gå vid 7. Vi hade packat allt kvällen innan så det fanns inte mycket att förbereda. Väl i bilen var jag exalterad, det skulle bli kul att komma till havet för i Ubud kände jag mig lite instängd utan kusten. Det var häftigt att få uppleva Balinesernas morgon inifrån taxin.
Vi möttes av scooters med 3-4 personer på, mamma, pappa och 2 barn – kanske dem var på väg till skolan.
Vi såg en scooter med pappa, mamma och spädbarn som får bröstmjölk – det kallar jag tidsoptimering.
Vi körde förbi skolor och såg de exalterade barnen i sina fina skoluniformer som lekte med varandra.
Vi såg kvinnor som jobbar, som bar stora bylsen på sina huvuden – en kvinna bar 2 stora stockar på huvudet (!!)
Det är häftigt att få uppleva människors morgon utan att dem vet om att man tittar på.

När vi sedan anlände vid hamnen i Padang Bai, stället där vi ska åka till Gili T ifrån, känner vi oss ganska förvirrade. Vi har tidigare fått 3 pappersbiljetter – en till Gili T och en öppen biljett hem och sedan ett kvitto. Men vad sjutton skulle vi göra med dessa? Det började med att dem tog vårt baggage och satte på en liten grön lapp med ”Gili Trawagan”, vilket kändes ganska oroväckande – vart skulle dem ta det? Vi visste knappt va bolaget hette som vi skulle åka med.
Vi blev sedan inkallade till en restaurang där vi skulle ”checka in” oss. Det gick ut på att dem tog vår ena pappersbiljett.
Klumpen i magen var ett faktum, hade dem tagit min stora väska och snott min biljett?
Efter en kopp kaffe frågar vi vart vi ska ta vägen och vi bli pekade till en pir som är FULLSMOCKAD av människor och försäljare. I virrvarvet av folk försöker vi ta reda på vart vår packning är… Efter kanske 30 minuter med ont i magen finner vi väskorna i en hög på en väldigt (i mina ögon) ostabil brygga. Jag ber en tyst bön att ingen ska trilla i och att ingen väska ska göra det heller. Sen gå det ganska snabbt tills vi är på gång. Vi lastas på båten och börjar köra efter kanske 20 varma minuter inne i båten, då säger dem till oss att det finns möjlighet att sitta uppe på båten under färden – men enbart begränsat antal platser. Jag, Sara och Anne springer upp. Sedan chillar vi i solen hela vägen fram, först till Lombok och sedan till Gili T. Jag kan säga att jag är glad att jag använde solskyddsfaktor för när man inte hade vinden på sig längre var solen väldigt varm.
När vi anlände till Gili T körde båten in till stranden och vi gick av på en stege rakt ner i sanden. Sedan lastade dem ner bagaget rakt i sanden. wooopa! så fort jag såg min väska sprang jag och tog den, jag ville varken ha sand eller vatten i den.

Det var en omställning att komma till en ö utan trafik. Här stod inga och ropade taxi efter en. Men istället möttes vi av böneutrop då vi nu kommit till de muslimska delarna av Indonesien (Bali är hindu). Det var också fantastiskt fint med det blå vattnet och båtarna som stod längs strandkanten.

Vi anlände till vårt hostell vid 12-tiden och fick då veta att vårt rum höll på att målas om så vi fick chilla i poolen så länge. Så det blev poolhäng, lite lunch vid vattnet och strandpromenad innan vi fick vårt rum. Sedan blev kvällen väldigt lugn med kortspelande och tidig sänggång för min del med några Sex and The City-avsnitt.

Nu har jag precis ätit frukost och tänkte bege mig ut för en promenad runt ön, ska ta ca 1 h & 40 minuter.
Tack & hej för denna gång!

Hej hopp!

Nu har dagarna flugit på sådär snabbt igen som dem kan göra när man har fullt upp, speciellt när man reser, hittar på massa saker och träffar massor med folk. Jag sitter nu här min tredje morgon i Ubud men min fjärde dag här – statusen just i detta nu är en ömmande axel, en envis hosta, ett försök att äta vegetariskt (gjort i 4-5 dagar) och en söt liten kattunge som stirrar på mig medan jag sitter på min och Saras lilla veranda.

Sen senast jag skrev har det hänt en hel del, jag ska försöka dra det kortfattat.

Dag 1 (i Kuta på nytt hotell): Jag och Johanna avslutade min första kväll i Kuta med mat på Hardrock Cafe och genom att lära känna varandra ännu bättre genom att prata på tu man hand. Kvällen var jättetrevlig men avbröts något av alldeles för hög musik som dök upp på scenen. Därefter blev det jag, Scen and The City på datorn och sova.

Dag 2: Jag började morgonen med att handtvätta (börja bli riktigt duktig på det där nu!) och sedan drog jag, Johanna och Micke ut på frukost på stan – på Gloria Jeans Café för att vara exakt. Det blev fruktsallad och yoghurt – mums! Därefter hamnade jag och Micke på tu man hand och man fick lära känna honom lite mera. Vi drog ner till stranden och beslutade att vi skulle surfa (eller jag blev övertalad) och vet ni vad? Det var fantastiskt kul, jag tog mig inte upp på en enda våg ståendes, kom in till stranden på 2-3 liggandes på brädan, jag blev omtumlad av vågorna ett 10-tal ggr och höll på att visa alla privata delar offentligt då vågorna var så starka (vilket jag inte gjorde då jag upptäckte detta i tid). Dock efter 4 kallsupen gav jag upp och då visade det sig att vi hade varit i vattnet runt en timme – way to go!
Resten av dagen spenderade jag shoppandes med Johanna och vi fyndade massor nödvändigt, jag köpte bland annat – 2 par flipflops, 2 småväskor, 2 vattenflasksväskor, ett par byxor och ett par Nike-skor (yes, jag hittade mina efterlängtade Lunarglide 5!) woooppa på den shoppingdagen.
Jag avslutade kvällen med att springa ner för att ta bilder av solnedgången vid Kuta-stranden, helt klart magiskt. I och med detta beslutade jag mig för att försöka se soluppgången dagen efter också – Johanna var på idéen.

Dag 3: Det blev en tidig morgon trots en sen sänggång, jag och Johanna gav oss ut vid 5.40 för att jaga soluppgång. Vi möts av en hel del människor vid stranden men inser när himlen börjar bli rosa att vi befinner oss i väst och solen går upp i öst – fail på det. Men vi gör det bästa av situationen och tar en promenad längs stranden som just då ligger i lågvatten. Vi möts av lokalbefolkning, hurtiga människor som är ute och springer, krabbor i hundratals som vandrar upp längs stenarna, några hundar och ett hav som håller på att vakna. Efter promenaden körde vi lite frukost på terrassen och avslutade med lite träning – bra start på dagen!

Därefter packade jag ihop alla mina saker, det var dags att ge sig av till Canggu för att möta upp mina vänner Ellen, Johnny och Sara för att fortsätta mot Ubud – en stad mitt på Bali. Framme på campet mötte jag även Minetta och Cecilia som skulle ge sig av till Nya Zeeland, hoppas ni njuter av ert äventyr. Campledarna Dominic och Kathrine, Dominics bror Alex, och andra människor jag träffat litegrann tidigare.
I taxin till Ubud följde även en dansk tjej Anne med, riktigt trevlig tjej! När vi väl kom fram till Ubud checkade vi alla in på Nick´s Homestay, gick sedan till apskogen med massa luriga och söta apor och avslutade sedan kvällen med mat med en utsikt över risterasserna, magiskt.
Och ja, vi lyckades boka en guidad tur för onsdagsmorgonen till Mt Batur för 250 000 rupiah/person (väldigt bra pris – ca 150 :- ) Jag och Sara hade ganska svårt att somna i vårt rum vars enda källa till kyla var en takfläkt (tro mig det funkar inte.) så vi beslutade att byta boende redan dagen efter. Vi somnade dock efter mycket om och men…

Dag 2 (i Ubud): Jag vaknar ganska tidigt och även Sara hakar på – vi käkar lite frukost innan vi påbörjar våran varma och svettiga vandring till vårt nya hotell. Väl framme installerar vi oss i ett stort rum med AC, varsin dubbelsäng, stort badrum med badkar och en egen liten terrass. Kändes helt okej uppbytte till en billigare peng än förra natten!
Efter incheckning började vi vandra runt för att upptäcka Ubud lite, vi hittade bra matställe och härlig risfältspromenad. Vi skulle ta tidig sänggång för dagen efter/under natten var det dags för vandringen upp till Mt Baturs topp.

Dag 3: Morgonen började vid ca 2.00, jag och Sara packade ihop våra saker för att möta upp Johnny, Ellen och Anne för vår vandring upp till Mt Batur. Först åkte vi taxi i någon timme, sedan klev vi ut på en mörk parkering, fylld med andra människor som skulle göra samma vandring. Vi möttes av lokalguiden Suli och hennes vän (som jag tyvärr inte minns namnet på). Vi fick varsin ficklampa innan vandringen började, det var totalt mörker – det enda som lyste upp var stjärnorna, månen och alla andras ficklampor. Spännande men samtidigt lite läskigt då jag är så himla mörkrädd men samtidigt blir så exalterad av vandring. Vandringen upp skulle ta ca 2 timmar, på vägen upp blev jag snurrig och höll på att trilla en bit. Fick dock fäste och kunde med lite hjälp sätta mig ner. Det var en hemsk känsla, det kändes som jag skulle kräkas och svimma samtidigt och jag var liksom fast halvvägs upp till vulkanen Mt Batur(?!!) Anne gav mig lite choklad och jag satt ner i några minuter och vilade sedan kändes det bättre. Alla som känner mig vet hur envis jag är så trots denna motgång skulle jag klart upp till toppen, men det gick bra och inga mer känningar efter det. Det fanns 3 möjliga soluppgångs-utkiksplatser, Sara valde att vänta vid den andra medan jag, Anne, Ellen och Johnny begav oss till den tredje uppe på toppen. Vi anlände några minuter innan solen började gå upp och skådespelet var magiskt. Man ville fotografera, njuta av utsikten och bara vara i samma sekund.
Vi möttes av en utsikt mot Balis högsta berg Agung Gnung och dess två lägre grannar, ett hav av moln över sjön Batur och en blodröd sol som sakta rörde sig uppåt mellan topparna – vilket skådespel och så värt all vandring och min ”närasvimnings”-upplevelse. WOW!
När vi fått i oss frukost, tagit klart alla bilder begav vi oss ner till kratern för att se vart vulkanens ånga pyr ut (det är ju en aktiv vulkan), en helig grotta och mötas av söta apor som vågat titta sig fram när solen kommit upp. Väldigt gulliga och snälla jämfört med de busiga aporna i Monkey Forest.
På vandringen ner från vulkanen pratade jag lite med lokalguiden Suli och fick höra hur livet på Bali är. Det är inte en självklarhet att få jobb, många bor i hus utanför städerna och universitetet är enbart för dem som har råd. Jag har dock fått höra att det är oförskämt att fråga om en Indonesiers ålder och lät av artighet bli men fick reda på att hon varit guide i två år för den sträckan vi gick.

På vägen hem från Mt Batur stannade vi vid en kaffeodling med magisk utsikt över risfält och sedan vid några ännu häftigare risfält – jag är helt frälst i risfält känner jag nu!

Väl hemma tog jag mig ett långt bad med lite filmtittande och gick sedan och sov i några timmar. Vi avslutade sedan kvällen med att packa våra väskor, tvätta lite och sedan möta upp först Johanna (som hade anlänt med Micke till Ubud) för lite mat och sedan mötte vi alla (jag, Sara och Johanna) upp Anne på ett Reagge-ställe längs Monkey Forest Road, riktigt skön stämning där.

Och här sitter jag då nu, i Ubud, min fjärde dag här. Ska snart väcka Sara så vi kan checka ut och byta boende och sedan kolla upp hur vi tar oss till Giliöarna för det blir nog vårt äventyr för imorgon.

Ta hand om er och vi hörs snart igen!
(Jag vet att det saknas bilder men det är för att internet är lite för slow för sådana moderniteter. Så fort internet blir bättre kommer även bilder!)

Hej hopp!

Jag överlevde fem nätter på hostellet innan jag insåg att det kan vara skönt med ett eget rum, plus att man vill inte vara på ett hostel när man börjar bli sjuk (hej igen hostan!). Så nu har jag bokat in mig på ett eget rum mitt i Kuta granne med mina reskompisar Johanna och Micke. Men hur spenderade jag då mina dagar som hostellboende och vilka är Johanna och Micke?

Dag 3: I onsdags efter att jag fått hjälp med min tvätt så vandrade jag in till stranden och hängde lite där och vandrade runt lite på stan. En väldigt lugn dag helt enkelt. Jag avslutade med att vandra runt på Kutas gator sökandes efter en butik med mjölk och flingor (fått lite crawings på kall mat). När jag väl funnit något som verkade vara flingor fick jag mig en taxi hem och fick äta mina flingor och avslutade sedan kvällen med några Sex and The City-avsnitt i sängen.

Dag 4: Detta var dagen D, dagen då jag skulle möta upp Micke och Johanna som jag kom i kontakt med via Resguiden.se. Vi har pratat i säkert över en månad om att mötas upp i Bali och resa tillsammans.
Jag påbörjade dagen med en promenix längs Kutas största väg till Seminyak i jakt på ett apotek för att hitta medicin för min skadade axel, efter denna upplevelse begav jag mig till stranden, lite chill där, promenerade sedan hem och gjorde mig redo för att möta upp Micke. Jag lyckades få skjuts in till Kuta från mitt hostel med en australiensk kille Cameron, och vi lyckades bli stoppade av polisen för att han körde utan hjälm och då ville polisen att han skulle böta sjuka summor pengar. På något magiskt vis lyckades han lura bort polisen och lova att han skulle komma tillbaka och som pantkvitto på detta fick han ge polisen sina glasögon. Sen for vi snabbt därifrån…
Efter att jag blivit avsläppt var det alltså dags att möta skåningen Micke. Och när vi ser varandra skiner båda upp i ett leende och det är som att vi alltid känt varandra. Vi ger varandra en stor kram och pratar på som om det alltid har varit såhär. Sjukt hur det kan kännas så bra när man aldrig träffats innan. Vi snackar en stund och ska sedan möta upp Johanna som anlände lite senare. Vi går och möter henne på ett café, skulle vara lite roliga och skrämma henne men hon han se oss och det blir till ett hej och en stor kram. Samma känsla där, vi har ju känt varandra hur länge som helst?
Johanna är en dalkula med inslag av norska så jag har svårare att förstå hennes dialekt än Mickes. Vi lämnar av Johannas väskor på hotellet och beger oss ut för att äta middag i Kuta-natten, det blir första bästa vi hittar och det blir en riktigt trevlig kväll. Vi avslutar kvällen hyffsat tidigt och jag och Johanna beger oss till mig hostel (Johanna för att titta om hon kan tänka sig att bo där – kanske inte riktigt var något för henne).

Bra dag med sjukt mycket intryck. Wow vilka härliga människor ni är Micke och Johanna!

Dag 5: Jag vaknade hyffsat tidigt och var beredd på att bege mig in till Kuta för att möta upp med Micke och Johanna för lite upptäckande av staden och för att känna av varandra lite mera. Den morgonen kan jag säga att jag vaknade till ordentligt i badrummet. Precis när jag ska kliva ur duschen klättrar världens kackerlacka nerför duschdraperiet och ner på golvet – jag funderade seriöst på att springa ut naken från toaletten. Att lämna allt.
Jag tar mig dock samman, klä på mig bikini, samlar ihop mina saker och skyndar ut från toaletten. Då möter jag en kille från hostellet, Danny, i trappen och berättar om kackerlackan och han bara ”Hey, I can get it out for you!” Så med skyffel och sopborste räddar Danny mig från kackerlackan, men känslan fanns lite kvar i kroppen. Blääää kackerlackor.
När morgonen var avklarad fick jag skjuts med Danny till stranden i Legian och sedan vandrade jag hela vägen till Kuta längs stranden. Sedan hade jag, Micke och Johanna strandhäng, vi käkade lunch på ett lokalmatställe, hängde lite på deras hotell, käkade middag på Alleycats och chillade resten av kvällen. En riktigt bra dag, förutom att jag upptäckte att hostan var tillbaka, mensen kommit och en jävla huvudvärk.
Kvällen avslutades dock på ett ganska oväntat sätt. När jag skulle bege mig hem från Mickes och Johannas hotell kommer deras hotellvärd springandes mot mig och vill hälsa. Jag hälsar och presenterar mig. Han frågar vart jag ska och erbjuder sedan skjuts istället för att jag ska ta taxi. Det kan väl inte skada tänker jag och så springer han iväg och ska fixa något.
Han frågar sedan innan vi åker om jag är hungrig och jag svarar bara att nej det är bra tack, jag vill bara sova.
Vi åker sedan scooter mot mitt hostel, han har lite svårt att hitta, kör vilse, ska tanka och jag tänker ”vad fan tog jag inte en taxi för?”. Slutligen kom vi fram efter mycket om och men, jag tackar för skjutsen och han tar min han och frågar ut mig på middag, jag säger nej. Han frågar igen, jag tacker nej igen och går. Konstigt och kanske lite pinsamt avslut på kvällen.

Dag 6: Inatt vaknade jag 1.40 av att några kineser tänder lampan i sovsalen och envisas med att inte släcka förrän jag rytit åt dem två gånger. *morrr*
I morse när jag vaknade på nytt efter nattens väckande så märker jag hur sjuk jag känner mig. Feberkänningar, förkylning, huvudvärk. Jag vill inte vara kvar på hostellet. Så lång tid av min dag idag har gått åt till väntan på att få ett rum på samma ställe som Micke och Johanna bor på, det löste sig till slut och killen som bjöd ut mig verkar inte alls generad – skönt! Så nu sitter jag här, har suttit här ett tag med Johanna och chillat på altanen utanför våra rum. Vi har spelat kort, snackat skit och Johanna sitter nu här och svär åt att hon inte klarar ut patiensen ”Idioten”. Jag ska avhjälpa hennes irritation och spela lite kort med henne och kanske gå och köpa något att äta också.

Ha de bra!

Hej!

Nu har jag precis vaknat upp från min andra natt på mitt hostell Hostelworld the Eco-Living där jag delar rum med c 30 andra som också sover i våningssängar. Jag har valt en topslaf i en av sängarna för att jag kände mig mer trygg där än i bottenslafen, men med tanke på att jag delar rum med 30 andra har jag sovit förvånansvärt bra (inte vaknat alls??)
Nu på morgonen serveras jag frukost – rostmackor med sylt med gott kaffe. Helt okej frulle faktiskt!

Men hur är då backpacker livet på riktigt kanske ni undra så därför ska ni få höra om mina två första dagar i slummen i Kuta:

Dag 1: I måndags åkte jag, Ellen, Johnny, Sara, Minetta och Cecilia in till mitt hostell för att lämna av mina grejer och checka stället. Jag blev glatt överraskad. Efter att ha låst in väskan skulle vi bege oss iväg till Kuta till fots. Vi hade fått lite lätt direktiv från taxichauffören hur vi skulle gå men han hade riktigt fel, vi höll på att hamna i grannstaden Seminyak. Sara, Minetta och Cecilia tog en taxi medan jag, Ellen och Johnny fortsatte till fots med hjälp av offlineläget på googlemaps. Mötesplatsen var Skygarden och vi kom fram först. Roligt att det i denna staden kan gå snabbare till fots än med taxi bara på grund av trafiken.
Sen vandrade vi runt bland massa marknadsstånd, butiker och dylikt. Vi blev lurade på att köpa ett dyrt simkort (vilket jag lärde mig dag 2 att det var dyrt) för 50000 rupaih (=30 kr), då man kan få det för 15000 rupiah(=8 kr). Vi sprang runt i ett shoppingmall (vilken kontrast mot dessa marknadsstånd längs vägen). Sedan avslutade vi kvällen på en jättemysig restaurang nära Kuta Beach som heter Nebula Room. Därefter tog vi en taxi hem, vilken jag fick pruta hårt med och efter jag blivit avsläppt vid mitt hostell blev visst de andra utslängda för att han ville höja priset till det dubbla så fort jag åkt (skum kille!) Men alla kom hem säkert. Jag gick bara upp och la mig och somnade på fläcken vid halv nio på kvällen. Jag var trött efter en lång dag och mycket vandring.

Dag 2: Jag vaknade upp efter att ha sovit 10 timmar så jag var nog väldigt trött. Jag hade bestämt möte med Priscilla, Esther och Elise som tillsammans hyrt ett hus i Seminyak. Jag tog en taxi dit och möttes av ett riktigt slott i jämförelse till mitt 24-personers rum. Vi började med att chilla vid poolen, sen fixade vi med simkort (kollade att internet skulle funka och sms och så), sen fönstershoppade vi i lite butiker med. Efter vi ätit lunch gick jag och Priscilla till supermarket och jag köpte mjölk och flingor (inte lika dyrt som i HongKong Hanna och Kerstin :D) och skulle ta ut lite pengar innan vi gick tillbaka. När vi kommit hem och satt oss till ro kollar jag i min plånbok och upptäcker att mitt bankkort saknas – FAN rent ut sagt! Detta får ju inte hända. Jag skriker på Priscilla och ber henne följa mig för jag känner mig osäker på vägen till butiken. Min tanke är att jag glömt den i automaten. Jag börjar springa och kommer fram genomsvett och ber personalen om hjälp men dem har inte sett något, vi försöker ringa banken men dem har stängt och tillslut börjar jag bara gråta för jag bli så överväldigad. Men efter mycket om och men lyckas jag kontakta mamma som spärrar kortet och jag fick tag i banken som så vänligt kan skicka ett nytt, förhoppningsvis har inga pengar försvunnit men jag har tyvärr ingen koll.
Efter allt är fixat kan jag bara skratta åt situationen, jag äter mina flingor och är ganska glad ändå.
På kvällen går vi till en restaurang som har elddans-show och har en allmänt trevlig kväll. Därefter  krama jag av alla, bestämmer nytt möte med Priscilla dagen efter och säger hejdå för denna gång till Elise och Esther och tar en taxi hem till mitt hostell och ska där börja handtvätta alla mina kläder. Det är kläder från 10 dagar tillbaka… Jag får en hink som jag kan låna till att handtvätta allt. Det känns lite konstigt att stå med en hink med tvättmedel, men vad gör man inte för att få sina kläder rena. När jag är klar erbjuder en av hostell-personalen att visa ett ställe att hänga tvätten på.
Han visar mig upp till taket och pekar på takpannorna, HAHA. Han menar att jag ska lägga det på taket. Jag trodde det fanns liksom en tvättställning däruppe. Men man tager vad man haver och där stod vi vid 22 på kvällen och la min blöta tvätt på tegelpannorna på taket. Galet men förhoppningsvis effektivt och jag hoppas mina kläder är kvar.

Jag tänkte faktiskt gå och fråga personalen nu om dem kan hjälpa mig att få ner det.

Tack för denna gång! Puss och kram

Hej! Nu sitter jag här med Ellen och Johnny, ett svenskt par från Stockholm, som jag har lärt känna under min vecka på campet och just precis nu kom Priscilla förbi och är redo för att åka vidare. Idag är dagen jag ska åka vidare till Kuta och fortsätta min resa på egen hand, eller ja… Jag tar med mig 5 personer (Ellen, Johnny, Sara, Minetta och Cecilia) in till Kuta för att shoppa först och sen kanske vi möter upp med en sjätte (Marcus) (så riktigt ensam blir jag ju inte), men jag kommer inte vara kvar på campet i Canggu i alla fall. Den här veckan har gått så fort och jag har börjat lära känna så många människor, det känns som man fått en ny familj. De flesta är så öppna, enkla att prata med och varmhjärtade. Jag är säker på att jag kommer att träffa många igen och att vi faktiskt kommer att bli bra vänner. Det är en skön känsla. Här kommer en sammanfattning av resterande veckan som gått:

Dag 4: I torsdags var det en chill dag där jag och Sara skulle arrangera fina ”bomben”-bilder (ni kommer få se vad jag menar!) och under kvällen vart det poolparty vid den största av campets två pooler. Då spelade vi Flip-the-cup, tjejer vs. killar – och gissa vilka som vann? (tjejerna såklart!) Det resulterade i att killarna blev ”the bellyfloppers” (då förloraren fick köra magplask) och tjejerna helt enkelt blev vinnare. wiiiiie! Efter poolpartyt drog vi till en restaurang som kallas The Old Man i Canggu, riktigt häftigt ställe med cool inredning och god mat (& egengjord glass – yummie!). På kvällen for vi in till centrala Kuta för att gå ut. Vi hamnade först på  ”the alleycats”, vilket var ett riktigt skönt barhäng ställe som var smockfullt med australienska surfare. Där startade vi ett dansgolv (trots att det inte var ett dansställe), MEN kul var det. När The Alleycats dansgolv inte längre räckte till drog vi vidare till en av dem fetaste klubbar jag varit på – Skygarden. Går knappt beskriva med ord faktiskt. Man möttes av ett stoooort dansgolv där en DJ spelar, sedan gick man upp 2 våningar och kunde hela tiden titta ner och lyssna på DJn och se dansgolvet. Väl uppe kommer man till ytterligare ett stoort dansgolv och 3 barer som ligger på en takterass, där drog jag med mig gänget upp på borden för att dansa och där stannade vi sedan resten av kvällen i klubben. Galen och riktigt rolig natt helt enkelt! WOW, tack alla återigen.

(BILDER KOMMER)

Dag 5: I fredags var det ”Lay Day”/ utflyktsdag. Jag och ett stort gäng från campet hade bestämt oss för att åka till Uluattu, det är Balis södraste punkt och det är där vågorna träffar Bali först som skapats långt ute till havs (nördkunskap från surfvecka). Det första stoppet var i Bukit Sari, där fick vi prova världens dyraste kaffe – vilket är gjort på lemurbajs (eller ja, lemurerna äter kaffebönor och bajsar ut dem, sen gör man kaffe på det). Och vet ni? Det var bland det godaste kaffe jag druckit, behövde inget kaffe alls. Sen provade vi lite andra kaffe och thésorter som dem gjorde på samma ställe och det var mycket gott att välja mellan. Efter provsmakningen for vi till en strand i Bingting (inte säker på namnet) och käkade lunch. Riktigt fin strand och coolt ställe! Sista stoppet var Uluwattu. Jag säger bara WOW, stranden var lite svåråtkomlig då den var omringad av bergväggar, man fick ta sig ner längs ett trappsystem för att komma dit och sedan gå igenom lite grottor och vada i vattnet, men det var sååå värt det! Där satt vi på Balis mest södra punkt och lappade sol och njöt av vågorna. Efter stranden satte vi oss på Single Fin (en pub i Uluwattu) och kollade på solnedgången. Men man kan ju inte bara ha såhär bra dagar, utan det måste ju hända lite som jämnar ut balansen… Så påvägen hem så får en av våra taxis punkteringen, vilket gör att vi blir ”strandsatta” vid en liten vägpub i väntan på en ny taxi. Och inne på puben ska jag gå på toa och när jag fäller ner locket möts jag av en 5 cm stor spindel – jag praktiskt taget springer ut med byxorna nere.. Waaaa! Men därefter chillar vi, spelar Uno, berättar om våra resäventyr och Dominic (en av campledarna) säger ”You should always think – It could have been worse!” (då han är engelsman skriver jag det på engelska). Vi kom ju till slut hem, några timmar försenade och det kunde ju verkligen ha varit mycket värre.

(BILDER KOMMER)

Dag 6: I lördags var det en riktigt slappisdag. Vi hängde på stranden, jag promenerade 2-3 ggr längs stranden med Sara, Ellen och Jonas. Vi lekte i vågorna, lappade sol och chillade maximalt. En bra dag helt enkelt.

(BILDER KOMMER)

Dag 7: I söndags var det lite avslutningsdag som började med stranden, sedan massa chill i campet. Och ja, jag spelade volleyboll! wiiie va kul det var, och mitt lag vann! (och nej, inte alls bra för axeln, MEN jag måste ju unna mig något när jag inte kunnat surfa på hela veckan på grund av slemsäcksinflammationen i axeln) På kvällen gick vi till en lokal restaurang/bar som heter Deus där vi hade avslutningsmiddag, spelade biljard, lyssnade på liveband och just det, firade Dominics födelsedags i förskott (Happy Birthday again Dom!). Massor av hans vänner var där och även hans bror hade kommit hela vägen från Storbritannien. Kul att träffa mer nytt folk!

Dag 8: Idag är då dagen det är dags att dra vidare till nya äventyr, lite tråkigt men samtidigt spännande. Jag vet att det vänner jag fått kommer jag att träffa igen. Tänk bara nu ska Sara, Ellen, Johnny, Minetta och Cecilia följa med mig in till mitt hostel och sedan ska vi vandra runt i Kuta lite. Detta kommer att bli bra!

Puss och kram på er! Nu är det dags för nya äventyr!

Hej hopp!

Nu är det dag 3 (4 om man räknar ifrån när vi anlände) på surfcampet La Point och jag har träffat 25 störtsköna likasinnade människor från Sverige, Norge, Danmark, Holland, Tyskland, Schweiz och England. Det är liksom en ordentligt mixad språk- och kulturkrock – och jag älskar det!
Ibland pratar man svenska, ibland svengelska, ibland engelska, man försöker lära sig lite holländska, försöker förstå norska, danska och holländska/tyska och det blir ofta några gester för att göra sig hundra procent förstod. Jag kan inte annat än skratta och alla fel man säger och åt alla härliga människor. Här kommer jag att hitta fina vänner, få bra restips, hitta reskompisar och ha blandade diskussioner.

Om man ska sammanfatta veckan hittills så blir det något sånt här;

Dag 1: Dagen vi alla anländer till campet. Jag blev upplockad i Kuta och där plockade vi även upp en holländsk tjej Elise (trodde verkligen hon hette Alice först, tur att man kan reda ut saker och ting). Störtskön tjej där vi kom fram till att vi båda reser på egen hand och att vi inte riktigt vet vad vi vill få ut från resan. Kul att redan funnit en med samma tankar och idéer.
Väl framme på campet i Canggu så var det fullt av människor som skulle avsluta sin tid på campet och nya som skulle påbörja sin tid.
Vi samlade ett gäng som gick till närmsta stranden för att äta lunch och på kvällen åt vi alla gemensam middag. Det häftiga var att alla i princip klickade med varandra direkt, vi är alla här av samma anledning vilket nog gör det lättare för oss alla att ha en förståelse för varandra. Det är en riktigt häftig känsla.

Dag 2: Detta är dagen då vi ska börja surfa. Vi är indelade i 3 olika grupper, 2 nybörjargrupper och 1 avancerad grupp. Alla grupper surfade vid olika tidpunkter och ställen, nybörjargruppen (som jag tillhör) höll till vid en strand i Legian och den avancerade gruppen höll till vid en svårare strand.
När vi skulle börja surflektionerna hade vi först teori om tidvatten, väder- och vindförhållande och andra viktiga saker att tänka på när man surfar. Sedan kom vi ner till stranden för att få känna på brädan och lära oss hur man ska tänka, simma och göra för att komma upp och manövrera brädan – det gick snabbt och jag tyckte det var svårt.
Vi kom ut i vattnet och skulle lära oss att komma upp och stå på brädan – jag var lite för långsam och det gick sådär… Men alla andra var jätteduktiga, kul att se!

Efter lektionen upptäckte jag att jag fått förbannat ont i min axel, så ont att jag ville gråta. På grund av det bestämde vi att jag skulle gå till en sjukgymnast dag 3.

På kvällen på dag 2 hängde vi uppe och snackade och chillade.

Dag 3: Många av deltagarna hade nu blivit helt ”hooked” på surfing så dem åkte till stranden tidigt för att surfa innan lektion. Jag hängde kvar i campet med ledarna Dominic och Kathrine eftersom jag kände mig tvungen att vila axeln – riktigt roligt att lära känna dem lite, riktigt härliga människor och fick reda på att vi är i samma ålder (kul att se vart man kan hamna).

På eftermiddagen kollade jag i alla fall upp min axel och sjukgymnastens utlåtande var ”Frozen Shoulder” – riktigt vad det innebär vet jag inte. Men det är vila, en neurologisk medicin mot smärtan och några enklare övningar som gäller – vilket innebär ingen mer surfing.
Det var en trist nyhet men skönt att ta reda på vad min axelsmärta är, och jag kan ju fortfarande hänga med sköna människor veckan ut och chilla i campet.

Då medicinen inte fanns på det närmsta apoteket behövde jag och Jonas (en av campdeltagarna som också behövde åka till ett apotek) ta oss in till Kuta. Jonas hade hyrt en scooter (typ EU-moped), så den for vi in med i mörkret till stan.
Vi stannade och tankade, här köper man bensin upphällt i Absolut Vodka flaskor (jag vet, galet!), och det kostar knappt 5:-/litern. Sen for vi in mot stan, körde fel några gånger, hittade rätt, försökte ta oss förbi galen trafik, möta bilar på allt för smala vägar – helt enkelt ett riktigt scooteräventyr! Jag var glad att det var Jonas som körde och inte jag och tänka sig att vi hittade faktiskt rätt, det firade vi med lite Frozen Yoghurt på vägen hem – mums!

Senare på kvällen glodde vi film, We’re the Millers – störtskön! Och sen var det dags för bädden.

Dag 4: Idag har det inte hänt alltför mycket. Jag har chillat i campet då jag inte vågar ge mig iväg till någon strand då jag inte vet hur min medicin för axeln påverkar mig. Men det gör inget för mig då det är ett riktigt paradis här – palmer, solstolar, pool, soffor, volleybollplan etc.
Vi har köpt lite billig lokalmat till lunch och jag har börjat att fotografera för att spara på minnen. Kvällen bjuder på poolparty, middag ute och sedan en festkväll i Kuta – hoppas det blir galet bra!

Alla medlemmar på campet är:

Ledarna: Kathrine, Amanda och Dominic
Deltagarna: Jag, Elise, Priscilla, Sara, Harm, Maaike, Martin, Femke, Minetta, Cecilia, Esther, Jeanett, Sonja, Ellen, Johnny, Jonas, Magnus, Ezra, Karim, Jarle, Oliver, Hannes och Lillian.

Och alla är riktigt häftiga och härliga människor, jag ser fram emot att lära känna dem mer.

Tack och hej för mig för denna gång (kolla neråt!!!) <3

Bilder nedan på campet (mer bilder kommer!):