fiafia90

Godmorgon alla glada!
Nu sitter jag på min, Saras och Annes balkong i Kuta och upplever staden i dess uppvaknande. Vi hittade ett bra centralt hotell där vi alla tre kunde dela rum – perfekt tänkte vi! Vi anlände till Kuta igår eftermiddag runt fem efter att ha tillbringat en vecka på Gili Trawangan, det är det äventyret jag ska dela med er nu, det blir den kortfattade versionen för så himlans bra minne har jag visst inte:

Dag 2 – 18/10 (Gili T): Dag 2 på Gili T fortsatte med att jag och Anne tog en promenad kring ön. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och jag kände att jag fick lära känna denna fina människa lite bättre. Vårt samtal hjälpte mig att få en del insikter om livet och vad det handlar om. Tack Anne för det!

Vi avslutade våran promenad i tanken att vi båda ville ha Open Water Dykcertifikat så vi började kolla runt som galningar efter bästa ställe med boende och dykning. Efter vi har kollat in många ställen finner vi det, Aquaddiction är platsen vi ska dyka på. Då vi dock hade en natt kvar på Gili Packpackers och kände att vi även borde rådfråga med Sara hur hon ville fortsätta sin resa preliminärbokade vi boende och kurs. När vi pratat med Sara och fått ett OK på att hon ville följa med oss dit gick vi tillbaka och kunde samma kväll påbörja ett pooldyk som en inledning av kursen, vår instruktör var Rob. En ganska lång och stor kille med mycket humor.
Jag beskrev min vattenrädsla för honom och för vår assisterande instruktör Dave och båda undrade då varför jag ville dyka. Ja varför ville jag dyka? Jag ville helt enkelt komma över min rädsla.

När dyket var över fick vi med oss en stor bok med litteratur och dagen efter skulle vi få ge oss ut på vårt första dyk i havet med Aquaddiciton. Vi var dock inte så duktiga på att plugga första kvällen, i alla fall inte jag, utan vi tog oss till öns nattmarknad som är ett ställe där dem säljer massvis med mat, frukt och godsaker.

Dag 3 – 19/10 (Gili T): Det blev en tidig morgon för mig och Anne då vi ska till Aquaddiction och plugga och dyka för att få vårt dykcertifikat för Open Water. Vårt första dyk i havet blev vid Halik, en plats belägen söder om Gili T. Det var jag, Anne, Dave (assisterande instruktör) och Rob (instruktör) som dök tillsammans i en grupp. Känslan innan dyket var mycket pirr, min största rädsla var hajar (dock har jag fått höra att hajar är något man verkligen vill se?) Under dyket höll jag mig nära Rob, typ höll hans hand mycket. På grund av min rädsla kunde jag tyvärr inte ta in så mycket av intrycken. Och som att det inte var illa nog blev jag jagad av en ganska stor Triggerfish när Dave, Rob och Anne befinner sig framför mig i vattnet. Paniken var ett faktum. Men det gick bra och Rob kunde skrämma bort den till slut.

Vi fick samma kväll veta att vi skulle byta instruktör för att Rob var tvungen att åka bort, vår nya instruktör var Dan.

Dag 4 – 20/10 (Gili T): Jag och Anne träffade vår nya instruktör Dan, till en början verkade han lite reserverad men snabbt bryter vi isen och jag gillar honom. Han är väldigt duktig på det han gör och är en väldig pedagogisk lärare. Vi började dagen med att kolla på en film om alla moment om dykning som vi behöver veta sedan fortsatte vi med ett 3-4 timmar långt pooldyk och gick igenom alla tänkbara tester. Bland annat fick vi känna hur det kändes när luften tar slut i ens tank och att hitta neutral bounancy (flytförmåga i vattnet). Spännande och läskigt, men jag började gilla dykningen mera.

Dag 5 – 21/10 (Gili T): Denna dagen skulle vi göra 2 dyk i havet och göra många av det tester vi fått prova i poolen ute i havet. En stor tröskel för mig att kliva över. Men något vi fått lära oss om dykning är att håll dig lugn och håll aldrig andan, vilket är ett uttryck jag alltid kommer att ha med mig. Vårt första stopp var Sharkpoint, jag var inte överlycklig över namnet/platsen, men som tur var såg vi inga hajar. Tur enligt mig då. Och vi klarade alla våra övningar galant. Jag kände för första gången att jag kunde njuta av dykningen och faktiskt ta in det intryck jag fick. Wow vad undervattensvärlden är fantastisk!

Vårt andra stopp är Meno Wall som är som en lång vägg fylld med rev och undervattensliv. Där såg vi en Vitprickig bebis Manta (en slags ofarlig rocka), jag säger bara Wow! Under dyken såg jag också rockor, en barracuda, sköldpaddor, bläckfiskar, Nemo-fiskar och alla tänkbara varelser.

Dykningen började kännas mer som en upptäcktsresa än något läskigt.

Och som ett extra plus i kanten klarade vi vårt teoretiska prov på kvällen. Det firade jag genom att umgås lite med Sara och kolla solnedgången och sedan gick vi till nattmarknaden och åt den bästa chokladpannkakan jag någonsin ätit.

Dag 6 (Gili T) – Dagen då vi skulle göra vårt sista dyk och vårt sista test. Det var dags att visa att vi kunde ta av masken under vattnet och sätta tillbaka den igen. Det kände något pirrigt innan det var min tur att visa Dan att jag kunde. Under testets gång glömde jag bort vad jag skulle göra och började vattenfylla masken, kom på mig själv och tog av mig masken, dock hade jag redan lyckats andas in massa saltvatten. Det enda jag tänkte var ”fortsätt andas och håll dig lugn”. Jag tog mig igenom testet galant, hostade ut allt saltvatten och kunde sedan njuta av vårt sista dyk under kursens gång. Dave hade med sig en kamera så vi kunde få lite fina undervattensbilder och några bilder tillsammans med sköldpaddor. Wiiiie!

När vi kom upp till båten berättade Dan att vi klarat oss galant och att vi nu klarat av kursen. Jag var så glad! Dock när vi kom iland upplevde jag en hemsk yrsel och blev genast lite orolig för vad det kunder vara. Jag mådde inte alls bra, men alla var så snälla och omtänksamma och såg till att jag mådde bättre. Efter att ha pratat med Annelie och Madelene, två svensk sjuksköterskor som jobbar på Aquaddiction, kom vi fram till att det nog var en blandning av solsting och att jag börjat äta vegetariskt. Kvällen blev dock lugn. Min hemlängtan var stor och jag insåg att det gått 6 veckor sedan jag lämnade Sverige. (Thina varnade mig för att hemlängtan blir stor efter en månad.)

Jag kände dock ett lugn då jag och pappa bokade vår resa till Thailand tillsammans, den 16/11 ses vi i Krabi – det ska bli underbart!

Dag 7 (Gili T) – När dyk-kursen var över försvann allt som hette rutiner igen och jag hade lite mer tid att hänga med Sara. Vi tog oss till stranden och chillade med Ge. Efter en stund frågar Ge vad jag läser, tar boken kollar på den och slänger den åt sidan och tar mig hand. Han och Sara leder mig fram till en kille som håller på med skärmflygning efter båt. Han sa ”Jag har hört att vi ska vända på dina mungipor” – typ ”Nu ska du få flyga för att bli lite glad”. Sara och Ge hade tyckt synd om mig för att jag haft så mycket hemlängtan att dem slängde upp mig i luften för att få mig lite glad. Tack finaste ni, jag blev jätteöverraskad och jätteglad. Dock skiträdd också – har insett att jag inte gillar att hänga på ytan av vattnet nu. Jag kan vara i luften och under vattnet och dyka, men vid ytan har man minst kontroll (hmm. Jag borde verkligen lära mig att surfa!)

Kvällen spenderade vi genom att titta på solnedgången och äta gott, vi tog det väldigt lugnt.

Dag 8 (Gili T) – Igår var vår sista dag på Gili T, den började med att jag och Anne kollade på soluppgången vid 5.30. Jag måste säga att varje soluppgång och solnedgång är något fantastiskt att beskåda. Vi fortsätter dagen med vårt stammisfrukostställe Kayu Café och därefter fick vi våra dykcertiferingskort av Dan. Efter det går vi sedan runt och säger hejdå till alla fina människor vi lärt känna , vi kommer ses igen! Dave, Ge, Annelie, Madelene, Leila, Katrine, Dan, Andy, Paul etc. för att bara nämna några.

Men vad har då Gili Trawangang betytt för mig i upplevelser och insikter:

Första dagen ville jag bara därifrån, andra blev bättre – jag insåg att det var hemlängtan som talade inte själva ön som jag misstrivdes på. Jag har insett att vatten och dykning är någonting fantastiskt som jag vill fortsätta att göra, jag vill göra ytterligare kurser och fundives under min resa. Tack Dan för att du var en sådan lugn och förstående instruktör trots mina många frågor.

Jag har fått bo på en ö under en vecka utan någon som helst motordriven trafik, det var en upplevelse att bara möta häst och vagn eller cykeltrafik. En ö där strömmen går emellanåt och vattnet slutar att fungera och wifi och bra internet är nästan en lyx. Sedan har jag stött på hundratals söta katter då Gili T inte har några hundar (dem är förbjudna på ön). Jag insåg då att jag vill ha katt igen. Jag har mött fantastiskt fina människor som jag hoppas och tro att jag kommer att möta igen. Det gav mig insikt i att fina människor finns på flera ställen än hemma, vilket lindrade min hemlängtan något. Och något jag lärde mig från start med resan det är att ”sharing is caring” – Kan du ge och hjälpa någon, gör det, du har alltid igen det på något sätt.

Tack Gili T för denna gången, jag är rätt säker på att jag kommer tillbaka!

Vår resa mot Kuta tog sedan fart igen. Vi fick hjälp av en kille vi mött på Gili T att hitta ett schysst centralt boende för oss alla tre. När vi installerat oss gav vi oss ut för att äta. Och vad sjutton var då oddsen på att vi skulle möta Johnny och Ellen på Poppies Lane 2, tydligen större än vi trodde för där var dem. Världen är bra begrundlig ibland.

Nu sitter jag här på balkongen i Kuta, Anne har vaknat och vi ska väcka Sara för att ge oss ner för att äta frukost och påbörja denna dagen.

Tack och hej från mig, vi hörs snart igen!